Materials: metal box, photographs, various objects.

Om jag visste att jag en dag skulle få se dig i ögonen igen, skulle jag ha låst in dig bättre. Med dubbla lås.

Dina ögon är de samma, trots den lilla kroppen. De har bleknat, föråldrats, men ändå förblivit de samma; frusna för alltid, i en tidlös tvetydighet.

Du visste för mycket redan då, men förstod alldeles för lite.

Våren var alltid din bästa vän. Primavera. Primavera. Du utmanades att åtrå den, år efter år.

En dag skulle du börja glömma. Allt skulle låsas in. Minnena skulle blekna, precis som dina ögon.

Jag har återvänt till min barndom, och den plats där jag spenderade mina fem första år. Jag har kvar minnen från den tiden, minnen som med åren formade min identitet. Men hur mycket är egentligen bara efterkonstruerat från att ha hört berättelser och sett fotografier från min barndom, och hur mycket har förblivit sant sitt ursprung? Vilka minnen kan jag lita på och vilka inte?

Jag har byggt mitt barndomshus, så som jag kommer ihåg det, och med hjälp av gamla filmer på mig och min syster försöker jag förstå minnet; dess konstruktion och innebörd. Jag försöker foga samman de fragment som har gått förlorade, och utforska vad som sker när ett fysiskt objekt kapslar in minnet – både det personliga och det kollektiva.